För några dagar sedan avslutade jag min läsning av boken "Vi kan inte resa från barnen. Svenskarna i kolonialväldets Kongo", av Kolbjörn Guwallius. Boken är nyutkommen i april 2026.
Det här är en bra bok.
Boken handlar om Svenska Missionsförbundets tidiga missionsarbete i Kongo runt sekelskiftet mellan 18- och 1900-talen samtidigt som den är en släkthistoria.
I bokens centrum står Per Olof och Elna Wirén. De var föräldrarna till författarens mormor. Denna relation redovisas klart och tydligt i boken. Detta innebär att författaren har tillgång till material, personer och traderad information som är unik gentemot vad som är tillgängligt för en mer utomstående författare. Samtidigt är det förstås en risk att det medvetet och omedvetet påverkar vad författaren tänker och skriver.
Per Olof och Elna verkade som missionärer för Svenska Missionsförbundet. Jag använder här ordet missionär genomgående oavsett vad de och andra hade för titlar. Svenska Missionsförbundet bytte senare namn till Svenska Missionskyrkan och är numera en del av Equmeniakyrkan, som bildades tillsammans med Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige. Under bildarprocessen av Equmeniakyrkan användes under några år Gemensam framtid som arbetsnamn innan namnet blev Equmeniakyrkan.
Boken börjar med släkthistoria för tiden innan de reser till Kongo (första resan är det bara Per Olof som reser) och slutdelen av boken berättar om släkthistorian efter att Per Olof och Elna verkat i Kongo och en bra bit framåt i tiden. I slutdelen finns också nutid om Equmeniakyrkan och dess samarbetskyrkor i båda Kongo och annorstädes liksom nutida reflektion över den tidiga missionen.
Utifrån vad och hur Kolbjörn skriver så är min förståelse att han själv inte har någon egen aktiv relation till Equmeniakyrkan eller med dess föregångare. Eftersom Svenska Missionsförbundet och kristen mission är så centralt för hela boken så saknar jag att författarens ställning på ett tydligt vis redovisas på liknande vis som görs med släktrelationen till huvudpersonerna.
Jag själv har ingen relation till huvudpersonerna. Däremot har jag en personlig relation till Equmeniakyrkan och de tidigare Svenska Missionsförbundet och Svenska Missionskyrkan. Jag har ingen relation till verksamheten i Kongo mer än den normala relation som man har genom att vara aktiv i kyrkan och dess ungdomsföreningar.
Som en löpsedel har boken efter förordet en upptakt i kapitlet "En massaker", innan bokens första riktiga kapitel. Massakern handlar om Kongostaten som i natten startade eldgivning mot några närliggande byar, något som missionsstationen med Per Olof och Elna var medveten om och även varit delaktiga i för att det kom att ske. Mycket mer om massakern och dess förhistoria kommer senare i boken. Kolbjörn skriver att stora delar av Per Olofs, Elnas och missionsstationens roll i massakern liksom om delar av förhistorien varit okända för såväl deras släkt som Svenska Missionsförbundet. Detta är en av bokens huvudpunkter och beskriver mörka, hemska, oförrätter som missionärerna gör mot befolkningen.
Författaren är kritisk till att missionärerna vill tvinga på invånarna sin egna tro. Jag tycker inte det i sig är konstigt att missionärerna vill dela sin tro, men formerna kan kritiseras. Kristendomen är en missionerande religion, alltså en religion som vill sprida sin tro till alla. Svenska Missionsförbundet är en del av den svenska frikyrkorörelsen, sprunget ur att i frihet utöva sin kristna tro, fri från den då statsknutna Svenska kyrkan. Redan i förbundets namn ljuder den missionerande tonen tydligt. Länge användes i Svenska Missionsförbundet begreppen Yttre missionen och Inre missionen där Yttre är det utanför Sverige och Inre rörde missionen i Sverige. Ja, faktiskt även den här veckan använder den Equmeniakyrkan närstående tidningen Sändaren i sin podd begreppet yttre och inre missionen. Länge var Annandag jul en stor högtid för att fira Yttre missionen genom att samla in stora kollekter och gärna med besök av någon missionär. Ämnet är aktivt även idag men inte knutet på det viset till just Annandag jul. Så drivet som Svenska Missionsförbundet och dess missionärer hade att gå ut och berätta vad de sett och hört till människor både när och fjärran var naturligt. Idag är den yttre missionen formad som ett samarbete med de lokala kyrkorna utifrån deras önskemål. Formerna hur missionen skett och sker är värt att diskutera. Jag tror inte att det på tiden för bokens verksamhet förekom religionsdialog på liknande vis som det skett på senare tid såsom dialog mellan kristna och muslimer. En annan aspekt värd att ta med är hur lätt det är att blanda samman vad som är ens egna kultur och vad som är tro och religion; livets olika delar går gärna ihop i ett och det är lätt att när man ska berätta om sin tro att också andra aspekter kommer med. Samtidigt påverkar och formar förstås tron i hur man ser och agerar i olika aspekter (Något som för övrigt är föremål för diskussion i den också nya och aktuella boken Makten och det heliga av Joel Halldorf). Så hur mission drevs och drivs är rimligt att diskutera och kritisera.
Andra kritiska aspekter i boken rör rasism liksom i vilken grad missionärer och förbundet både blundade och samarbetade med kolonisatörerna, i bokens fall främst Belgien inklusive när Kongo var kung Leopolds egna koloni och Frankrike, i de bägge Kongostaterna.
Ett annat område som är återkommande är det som syns redan i bokens titel, hur barn till missionärer blev lämnade ensamma hemma i Sverige under flera år och hur man med vetskapen om detta liksom det farliga med att resa ut ändå utökade barnaskaran. Här fanns också Svenska missionsförbundets tryck och förväntan att åka ut igen. Allt detta när dödligheten bland missionärer var mycket stor.
Allt i boken är inte kritik mot missionsarbetarna och missionen. Men de är viktiga delar av boken och högst relevanta att lära sig om. Boken innehåller också mycket skildringar av resorna och livet på missionsfältet.
Boken är skriven i en berättarstil med dramaturgi som för handlingen framåt snarare än som en akademisk rapport. Samtidigt är den välförsedd med noter och andra referenser. I förordet skriver författaren att han uteslutit berättelser som han inte kunnat verifiera och menar att det som står i boken med stor sannolikhet är vad som faktiskt skett.
Boken har många fotografier. Många av bilderna är bra i tryck men en del kunde bli bättre i upplösning, kontrast och ljushet med bättre anpassat papper. Boken är ändå tryckt på fint papper. Boken har mängder av referenser och källhänvisningar. Dessa hade gärna fått vara tryckta med något större font.
Jag har inte läst något av Kolbjörn Guwallius tidigare. Jag hörde talas om boken genom att jag följer honom på sociala medier. Han finns även på fler sociala medier än Mastodon, bl a Bluesky, och man kan brygga mellan Bluesky och Mastodon med mera inom Fediverse.
Jag har gjort många understrykningar i boken med min blyertspenna. Om ämnen som historia, mission, diakoni, religion, kolonialism, Kongo, Sverige och Svenska Missionsförbundet intresserar dig så föreslår jag boken för din läsning.
Henrik Hemrin
4 juni 2026
Comments powered by CComment