Vintertid [foto: Henrik Hemrin]

En nyårsafton var jag i Gamla stan (Stockholm) vid tolvslaget. Jag var vid kajen, det var väl bakom det som varit ett tullhus och nu var en restaurang. I närheten stod Stenbäcks stora julgran. Vi var många som stod där. På en ponton ute i vattnet spelade Europe The final countdown.

Det är inte så länge sedan det tilldrog sig. Det var när vi senast bytte årtusende.

Det har faktiskt gått ett antal dagar och år sedan dess. Vad har jag gjort och varit med om alla dessa dagar sedan skiftet av årtusende?

Alla dessa vanliga och ovanliga dagar som är livet.

Gott nytt år!

Henrik Hemrin

31 december 2021

Write comment (0 Comments)

Strävsamhet enligt SO: "som arbetar hårt under lång tid". Synonym: flitig.

Jag har läst Nadia Jebrils krönika "Jag har mer gemensamt med pojken som plockar disk än med mina egna barn" i Dagens Nyheter (21 december 2021).

Det är en vacker berättelse som väcker till eftertanke.

När den har fått vandra runt i min hjärnas gångar i sömn och vaket tillstånd, så kommer ordet strävsamhet till mig. Krönikan handlar om hennes föräldrars arbete med egna korvkiosken och liknande rörelser, om hur hon som barn fick hjälpa till och klassresan hon gjort till ett ekonomiskt bättre liv nu som journalist. Nadia skriver om hur hon är tacksam för sitt uppväxtliv och funderar på sitt egna barn som växer upp med en mamma som gjort klassresan och som börjar på en bättre ekonomisk nivå.

Hon gör denna reflektion när hon med sin dotter besöker en sushirestaurang och ser sin spegelbild i ett annat barn som sitter i restaurangen som drivs som en familjeangelägenhet. Barnet tar en paus i sin läxläsning vid ett bord i restaurangen och på ett självklart sätt och med stolthet hjälper till att duka av efter några andra gäster.

Och jag anar hur Nadia funderar på hur hon ska förmedla till sin dotter hur uppväxten är när man har det sämre ställt än vad hennes egna familj har idag. Om att ta med de goda sakerna från den uppväxten. Liksom att se människan som idag får arbeta utifrån en liknande sämre ställning.

Jag speglar själv denna berättelse i den artikel jag skrev i Värendsbygder 2021 som kom ut för en dryg månad sedan: "Glimtar från bondelivet i Mistelås runt 1930-talet." Min berättelse tar sin utgångspunkt i livet som min farfar, farmor, farbror och far levde som bönder. Om det enkla och strävsamma livet. Om glädjen och tacksamheten. Om vinterkylan på morgonen där man hade en yxa för att slå sönder isen i vattenhinken som stod i köket. Om familjegemenskapen och gemenskapen i missionshuset med Gud och medmänniskor.

Jag kopplar samman strävsamhet med tacksamhet och ödmjukhet.

Henrik Hemrin
22 december 2021, uppdaterad 30 december 2021

 

Värendsbygder finns att köpa från hemsidan för Norra Allbo Hembygdsförening. Jag har skrivit lite om årets bok under Böcker jag läst: Värendsbygder 2021.

Write comment (0 Comments)

Här sitter jag med boken jag läst och där jag även skrivit en av artiklarna: Värendsbygder 2021 [foto: Henrik Hemrin]

Värendsbygder är namnet på årsboken från Norra Allbo Hembygdsförening. Det är en bok på runt 200 sidor som i år liksom många år (alla?) är tryckt av Lindströms Tryckeri i Alvesta. Boken ingår i medlemsavgiften för de för närvarande strax under 1000 medlemmarna. Boken finns att köpa från hembygdsföreningens hemsida. Den säljs också lokalt i bland annat bokhandel liksom att den finns på biblioteki närområdet. De senaste åren har Värendsbygder anlänt i brevlådan precis före jul, men i år har man tidigarelagt utgivningen drygt en månad.

Artiklarna är från olika tidsepoker och olika socknar inom Norra Allbo av ett flertal olika författare. Det är roligt att läsa alla artiklar. Vilka berättelser som är mest intressanta torde vara mycket individuellt.

Jag vill lyfta fram fyra av dem i denna refektion efter min läsning.

Artikeln Mjölk, rosor och kärlek har Sigvard Ericsson i fokus. Det handlar dels om hans arbete som mjölkabilsförare och dels om hans arbete som rosodlare i Ör. Det är framför allt det senare jag fastnade för. Rosodlingen var först en tid en bisyssla, men sedan mjölkabilen upphörde blev det en heltidssysselsättning. Företaget Rosplantskolan i Ör hade verksamhet ända när jag var litet barn. Men lite förvånande för mig kan jag inte minnas att jag hört talas om den eller besökt den, trots att de under en period sålde direkt till privatpersoner och den låg på vägen mot mina landsbygdsrötter. När stormarknaderna öppnade i Växjö, först Wessels i Räppe och sedan Obs med flera, då kunde Ör inte konkurrera med priserna på billigare importerade rosor utan la ner odlingen.

Den andra artikeln jag tänker på är Tage Andersson och ATA Timber AB, där Tage är grundaren. ATA känner jag till väl, liksom känner jag väl till Tage och hans familj, som kommer från min mors trakter. Sågen i Åboda har jag åkt förbi så många gånger i hela mitt liv, när man svänger av Åbodavägen just vid sågen mot Gamleboda och Grönaberg. Ja, i artikeln fick jag läsa att sågen faktiskt ligger på mark som tillhör Gamlebodagård. En annan relation till ATA är att min farfar jobbade på sågverk i Moheda efter att ha slutat som bonde, framför allt på Prästkvarn som senare köptes upp av ATA. Det var intressant att läsa om Tages uppväxt och hur den numera stora firman startade, och sedan dess utveckling.

Den tredje heter Svänan - De fattigas kungarike, och handlar om ett geografiskt ungefärligt område som med småländska mått är extra stenigt och otillgängligt för odling och kommunikation. Området ligger norr om Moheda med sjön Stråken österom. Under en period under 1800-talet när befolkningen ökade, så blev det uppodling och inflyttning till detta område. Ett diagram visar att 1708 fanns enstaka invånare, i början på 1800-talet steg det kraftigt upp till ca 85 1875, för att runt 1947 vara nere på enstaka igen. Artikeln är sprungen ur en studiecirkel som utmynnat i en bok som utkom i maj 2021 med samma titel som artikeln. Det finns vandringsleder och guidade vandringar i Svänan, genom Moheda Sockens Hembygdsförenings försorg. Något att lägga på minnet för framtida utflykter.

Den fjärde artikeln nämner jag med stor stolthet. I år fick jag äran av att vara en av författarna i Värendsbygder. Med hjälp av bilder från familjealbum, med hjälp av samtal med min far och med hjälp av ett program min farbror höll tidigare i Lidingö närradio har jag skrivit ihop berättelsen Glimtar från bondelivet i Mistelås runt 1930-talet. Det är vardagsglimtar utifrån familjen med min farmor, farfar, far och farbror och fokuserar på skolan, missionshuset och livet på gården.

Början av artikeln Glimtar från Bondelivet i Mistelås runt 1930-talet, Värendsbygder 2021

 

Värendsbygder 2021, bokens framsida

Henrik Hemrin

18 december 2021

Write comment (0 Comments)

Bilfärd 9 januari 2005, dagen efter stormen Gudrun [foto: Henrik Hemrin]

Den 8 januari 2005 var jag tillsammans med mina föräldrar på bjudning i Rydaholm, några mil från Växjö.

Det skulle blåsa lite, men kändes inte så farligt. När vi var där blev det mer blåst. Mycket mer blåst. Strömmen gick under kalaset, men vi hann bli mätta innan strömmen gick. Så småningom var det dags att åka hem. Visst blåste det, mycket.

På kvällen skulle vi liksom två andra bilar med gäster åka hem åt våra respektive hemhåll. En bil åkte i samma riktning i början. Plötsligt svängde han över på vänster sida på landsvägen. Jag fattade inte varför. Förrän sekunden senare när jag såg att ett träd blockerade halva vägen. Kanske var det detta trädet, eller troligen något senare, då stannade han och klev ur bilen. Han tog ut en såg ur bagaget och sågade av toppen så kunde vi åka vidare.

En kilometer längre fram, just efter södra avfartsvägen till Rydaholm blev det tvärstopp. Det var ett träd som helt blockerade landsvägen. Någon med motorsåg hördes på en avtagsväg. Vi satt en stund och väntade. Någon bil körde ner på cykelvägen som går längs landsvägen, som inte var blockerad. Jag har undrat hur långt den bilen kom. Jag gick ut ur vår bil. Det var ju natt, svart och lite regn/snö i luften. Och det blåste. Man kunde skymta träden i skogen utmed vägen. Det knakade och brakade från skogen brevid vägen. Träd hade ju fallit rakt över vägen. Fler träd kunde göra det, och där stod vi med bilen. Knaken och braken hördes, men det var för mörkt för att se vad som hände.

Vi, vår bil och den andra bilen från samma kalas, bestämde oss för att vi skulle vända tillbaka. Vi hade tur att vi hade den andra infartsvägen till samhället tillgänglig. I samhället är det ju inte träd som på samma vis kan blåsa ner. Vi kom tillbaka till huset vi gästat. En stund senare kom även den tredje bilen tillbaka.

Så var vi alla samlade. Vi sov alla över. Det var ganska kallt eftersom elen var utslagen. Det var en aning självcirkulation i värmerören, det eldades ved i värmepannan. Men kallt och mörkt var det.

Nästa dag vid lunchtid eller så, då gav vi oss av. Då var vägen tillräckligt röjd för att det skulle gå att komma fram till Växjö. Vi insåg att det var tur att vi hade vänt. Förutom risken att träffas av ett träd, så var det påtaglig risk att vi skulle fastnat mellan nerfallna träd och blivit sittande i bilen hela natten.

Bilden är från hemfärden, från bilresan någonstans mellan Rydaholm och Växjö. Vägen var som sagt framkomlig. Träd hade kapats så det gick att komma fram. Det betyder att det gick att ta sig fram i låg hastighet.

Stormen Gudrun, den kommer jag att komma ihåg många år till!

Henrik Hemrin

9 december 2021

Write comment (0 Comments)

Tolvslaget i Sveriges Radio P1

Signalerar nuet

Dess enkla repetitiva förutsägbara innehåll

binder samman gårdagen liksom hoppet om morgondagen

med nuet

Tolvslaget

Några korta ödesmättade slag om tidens gång och nuet vi är i

 

Henrik Hemrin

19 november 2021

Write comment (0 Comments)

Köksbord och köksstolar med patina. [foto: Henrik Hemrin]

Mitt köksbord fick jag 1985 som nyinflyttad i min lägenhet av en bekant vars föräldrar i sitt hus hyrde ut en möblerad lägenhethet som nu skulle hyras ut omöblerad. Jag är dålig på träslag, jag gissar på teak. Jag vet inte när det kan ha tillverkats.

Stolarna runt bordet är från finmöblemanget i salen i Kexås, i huset där min far växte upp. Jag vet inte när de tillverkades, men inte senare än 1920-talet i alla fall.

För många år sedan använde jag strykjärnet på köksbordet. Även om jag var försiktig, så var jag inte tillräckligt försiktig för det blev brännmärken i bordsytan. Brännmärkena syns inte så väl så att de syns på fotografiet, men är man nära och tittar noga så finns de där.

Min kloka mor sa att brännmärkena gör inte så mycket, det är patina.

SAOL skriver om patina: oxidbeläggning på kopparföremål; yta som åldrats vackert.

Patina är ett vackert ord.

Bruka och vårda saker jag har runt om mig. De kommer inte att se nya ut hur mycket jag än vårdar. Brukandet och tiden sätter sina spår. Men det gör inget. Det är patina.

Med vanlig omvårdnad kommer detta bord och dessa stolar kunna brukas i århundraden framöver. Med lite mer patina.

Vid eftertanke tycker jag att jag kan använda samma ord om mig själv. Min kroppsliga lekamen kommer visserligen inte brukas i århundraden. Men nu så länge den brukas och vårdas, så kommer den också få mer och mer patina med åren.

Henrik Hemrin

14 november 2021

Jag inklusive patina [foto: Henrik Hemrin]

Write comment (0 Comments)

Mina två iPhone-telefoner: 5s och SE [foto: Henrik Hemrin]

För knappt två månader sedan, runt månadsskiftet september-oktober 2021, köpte jag min iPhone-telefon nummer två i ordningen. Den kostade 744 kr inklusive moms, laddare och ett års garanti!

Min nya iPhone är av modell SE (första generationen) som producerades 2016-2018, enligt Wikipedia. Så  den är långt ifrån den senaste modellen. Den är i superskick, i stort omöjlig att skilja från en oanvänd. Och batteriet är, enligt operativsystemets egna analys, fortfarande i 94% av sin ursprungliga kapacitet. Jag köpte den hos ReuseIT. Som jämförelse kostar idag, 13 november 2021, den billigaste modellen av iPhone, SE (andra generationen), 5075 kr i Apple store. Förutom mobilen så blev det också ett nytt vitt fodral från Kjell & Company för 199,90 kr.

Nu kan ju de nya telefonerna mycket mer, iPhone 13 är senaste generationen. Fantastiskt bra kameror, 5G, jag tror någon har LiDAR (alltså ungeför radar med laserteknik), och mycket mer. Men hur mycket jag än tycker om teknik, så tycker jag inte riktigt jag behöver dessa funktioner nu. Jag vill absolut inte säga att jag är felfri när det gäller att vara miljövänlig. Men nu när det i det här fallet fungerar utmärkt för mig med denna begagnade telefon, då är det i alla fall en sak som är positivt för miljön jämfört med om jag skulle köpt en helt ny.

När jag ska fotografera, så använder jag hellre en kamera som är stabil att hålla och med riktig sökare. Datorarbete gör jag mycket hellre vid en "riktig" dator med riktigt tangentbord och stor skärm. Radio och musik lyssnar jag hellre på via radioapparat och stereoapparat. Miljömässigt vore det kanske bättre att istället ha en bra mobil och inte ha de andra apparaterna alls. Men jag vill inte ha en allti-i-allo-apparat för dessa användningsområden. Därav är jag nöjd med denna äldre telefon. Dessutom är den mindre och behändigare i fickan, och de gamla lurarna med 3,5 mm kontakt som jag använt innan, fungerar bra på den här också. Det känns också som en fördel att mobilen inte är så dyr att gå runt med, iPhone 13 kostar från 8595 kr. 

Fram tills nu har jag haft min iPhone 5s som inhandlades i november 2015 (producerades 2013-2016 enligt Wikipedia). Den fungerar fortfarande. Batteriet har tappat i kapacitet, men det går att byta. Dock klarar den inte senaste versionen, 15, av operativsystemet iOS, utan har stannat på iOS 12. Även den versionen får faktiskt ännu säkerhetsuppdateringar. Så den är helt brukbar. Därför har den nu fått ta över jobbet som telefon på mitt extranummer.

På mitt exranummer har jag fram tills nu haft en Sony Xperia Aqua M4. Den inköptes i februari 2016 och är i skick som ny. Men den stannade vid Android 6, som sedan länge har slutat få säkerhetsuppdateringar (2017, enligt Wikipedia). Jag ska väl inte skrota den telefonen ännu. Kanske den får tjänstgöra som ljusbord eller ljuskälla för fotografiska aktiviteter, eller kanske som kamera. Eller om jag vill ha en radio någon gång på en promenad (iPhone har ingen radio inbyggd). Jag har ännu inte sett att det dykt upp något alternativt operativsystem såsom LineageOS eller PostmarketOS som passar bra för denna modell, annars kan det vara en möjlighet. Troligen skulle kameran inte fungera med alternativt operativsystem eftersom den drivs av skyddad mjukvara.

Min nya iPhone SE, som alltså tillverkats någongång 2016-2018 klarar ännu senaste utgåvan av iOS. Jag vet förstås inte om den klarar nästa generation.

För mina nuvarande telefonbehov så var detta inköp ett fynd både kostnadsmässigt för mig och miljömässigt för miljön eftersom en redan producerad produkt får ett förlängt användningsliv!

Henrik Hemrin

13 november 2021

Write comment (2 Comments)

Mosse i vått eller torrt

Jag blev förvånad i samtal på skoglig utbildning när en annan talade om mossmarker och att de kunde vara bättre som kolsänka än skog. Ungefär så minns jag frågeställningen. Jag lärde mig att det låg en del i det. Det här var på distansutbildning anordnad av Skogsstyrelsen hösten 2019.

Nu, 2021, finns det bidrag genom Återvätningsavtal att söka genom Skogsstyrelsen för skogsägare som vill återställa torrlagda våtmarker. Men innan eventuellt bidrag är aktuellt behöver det utredas så att blötläggning inte påverkar andra markägare negativt, liksom bilvägar och liknande. Samt inte minst att det beror på om marken öht är till klimatnytta att blötlägga igen.

Mossar torrlades inte minst i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet för att öka mängden odlingsbar mark och för skog.

Socknen Mistelås, mitt i djupa Småland, där min farfar och farmor, liksom min far som ung, var bönder till slutet på 1940-talet är ett bra exempel. Delar av marken där de plöjde, harvade och skördade, där kor betades och mjölkade, är gammal mossmark.

Om mossmarkerna i bland annat denna trakt kan man läsa i kapitlet "Johan Fenander" i "Boken om Slätthög och Mistelås", utgiven 1995 (s 440ff). Det beskrivna mossodlingsprojektet i Agnaryds by (bla på hans egna mark) är relaterat till kanalen som grävdes i samma tidsepok, som beskrivs i kapitlet "Mexarpssjöns sänkning" i samma bok (s 438-439).

Idag används såvitt jag vet en del av denna torrlagda mark i västra Agnaryd fortfarande för grödor och bete, medan andra delar är planerad skog eller som mer eller mindre oplanerat blir skog. Landsvägen som passerar byn går rimligen också över dessa gamla mossmarker.

Tänker jag lite allmänt på torrlagda våtmarker i Sverige, så är jag rätt säker på att ett och annat handelscentrum och industribyggnad, en och annan villa och flerbostadshus, ligger på torrlagda våtmarker.

Det får mig att vidare reflektera på vägar. När man åker småvägar "på landet", så är de ofta smala och slingrande genom landskapet. Lite liknande exempel på järnvägssidan var smalspåret Växjö-Hultsfred-Västervik (delar av sträckningen finns kvar kvar, delar upprivet). Numera vill vi gärna ha både bredare och rakare vägar och järnvägar. Även framåt, vilket SVT Nyheter/Uppdrag granskning skriver om i artikeln Trots utsläppen – staten fortsätter att dika ut våtmarker: "Vi kan inte snirkla oss fram genom terrängen utan det är förhållandevis raka, långa sträckor och då tittar vi på den sammanvägda miljöeffekten, säger han [Per Ling-Vannerus, verksamhetsområdeschef för stora projekt inom Trafikverket]".

Den svenska myndigheten Skogsstyrelsen ger ut tidningen Skogseko. I nummer 2, 2021, finns artikeln "Återvätning kan ge stor klimatvinst". Artikeln är relaterad till rapporten "Klimatpåverkan från dikad torvtäckt skogsmark – effekter av dikesunderhåll och återvätning". Artikeln berättar att dikade torvmarker avger främst koldioxid och lustgas, den sistnämnda en stark växthusgas. Om marken återväts så stoppas denna avgång. Men på odikade torvmarker finns istället en avgång av metan, som också är en växthusgas och som är starkare än koldioxid. På dikad mark växer träden bättre. Det varierar också hur mycket olika utdikade marker avger. Rapporten handlar om det är klimatsmartast att dikesrensa och låta träden växa bra, eller återväta marken, på tjugo och hundra års sikt. Och det behöver alltså undersökas i varje enskilt fall.

Med dessa rader avslutar jag dessa tankar om återvätning där mitt mål är att jag vill lyfta upp och problematisera att återvätning, liksom att inte torrlägga mer våtmarker, är en komplex fråga.

Henrik Hemrin

11 oktober 2021

Write comment (0 Comments)

En liten vardagsmiljö-klimatfunderingsfråga:

Antagande: Jag dristar mig att säga att i gemen så tvättar vi svenskar både våra kläder och våra kroppar mer ofta än vad som är medicinskt befogat. Jag har inga siffror, men om vi tex duschade varannan vecka och på liknande vis drog ner klädtvättandet, så skulle det minska energikonsumtionen och andra miljö-och klimatbelastningar.

Fundering: Hur skulle svenska samhället komma att acceptera om vi lite till mans när vi är bland folk luktade lite mer från kropp och käder, lite kladdigare hår, lite smutsigare kläder? Utan att vi för den skull sjunkit ner till riktiga lodisar.

Henrik Hemrin

30 september 2021

Write comment (0 Comments)

Jag har läst boken HongKong RIP av Simona Mohamsson [foto: Henrik Hemrin]

HongKong RIP, av Simona Mohamsson.

Boken HongKong RIP, utgiven av Silc förlag, är en purfärsk bok som kom ut i juni om utvecklingen i HongKong de senaste åren. Som vanligt är det här jag skriver lite fritt skrivande om funderingar efter att ha läst boken, snarare än en recension.

Vem är Simona?, som skrivit boken funderade jag. Framför allt när jag läser icke-romaner, såsom denna, så vill jag gärna ha lite kläm på vem författaren är. När jag börjar läsningen så startar den med ett förord av Birgitta Ohlsson, känd framför allt som riksdagsledamot och EU- och demokratminister i tidigare regering företrädandes Folkpartiet/Liberalerna. Birgitta är ett väl bekant namn och förtroendeingivande för mig, så det känns bra för mig för att få förtroende för bokens författare. Jag läser på baksidan att Simona bland annat är politiker och har varit vice förbundsordförande för Liberala ungdomsförbundet. Jag lägger till henne bland de jag följer på Twitter.

Boken är i pocket och skriven med puttenutteliten fontstorlek. Jag kanske behöver fundera på att införskaffa läsglasögon, men hade i alla fall gärna sett ett lite större typsnitt för behagligare läsning (även om ämnet är allt annat än behagligt) även i lite svagare belysning.

Kapitelindelning bygger i stort på årtal, med framtida 2047 först, sedan 2021 och fortsatt vissa år bakåt i tiden. Kapitelåren syftar på olika skeendens tidpunkter medan samtalen kan vara gjorda vid annan tidpunkt, som jag förstår det. Boken bygger i stora delar på samtal med olika demokratiarbetare i och från HongKong. En del namngivna, andra anonymiserade. Ibland har jag lite svårt att hänga med i detaljerna i samtalen. På det hela blir det en bra genomgång och uppfriskning av mitt minne av nyhetsflödet under de senaste åren. Och den negativa riktningen på utvecklingen för HongKong, och att det blivit farligt i HongKong att uttrycka sin åsikt.

I det första kapitlet, 2047 - Lånat utrymme, står det: "Xi styr kommunistpartiet och den kinesiska statsapparaten med järnhand. Därför är det inte svårt att föreställa sig sårbarheten Kina står inför vid hans frånvaro."

Kina är helt klart i min bedömning en diktatur. Även om det finns fler partier än CCP (kommunistpartiet) så är det omöjligt att se landet som något annat än en odemokratisk diktatur. En tydlig trend de senaste åren är att Xi Jinping har knutit mer av makten till sig och gjort det möjligt för sig att sitta kvar så länge han lever. Det gör att Kina inte bara är en diktatur, utan också går i riktningen att ledas av en diktator. Det här gör att beslut som ledaren tar än mer kan vara för att främja och skydda sig själv snarare än vad den lite bredare diktaturledningen vill. Både en diktaturledning och naturligtvis en diktator måste förstås ha tillräckligt med människor runt om i landet i ledande ställning som stödjer dem, liksom tillräckligt med folk som gör det. Ekonomisk utveckling tycks vara ett recept man går på för att göra tillräckligt många tillräckligt nöjda med ledningen och styrelseskicket.

Kapitlet 2021 - Var vatten ställer frågan och möjliga svaret: "Varför går Peking så hårt fram när deras agerande genererar så pass stor pushback från resen av världen? En förklaring kan vara att det finns en klyfta mellan Kinas nationella intressen och dess ledares, Xi Jinpings, personliga ambitioner."

Kapitlet 2015 - Det fria ordets död har Gui Minhai i centrum, och generellt om fria ordet, poeter, och hoppet som fanns om en positiv frihetsutveckling i Kina. Kapitlet är i stora delar ett samtal med Magnus Fiskesjö, och om regimen säger han: "Det verkar tyvärr som att den här regimen måste falla eller försvinna för att det ska bli någon riktig ändring. Det är inte helt otänkbart att den gör det. Ett tecken på att det skulle kunna hända är oenigheten inom kommunistpartiets elit där det finns de som är missnöjda med Xi Jinping."

I samtalet med två demokratiaktivister, i kapitlet 2021 - Var vatten, säger de: "Nu när vi bor i Sverige är det enklare att få perspektiv. Vi förstår att den enda räddningen för hongkongare är att se till att hela Kinas kommunistparti faller och det kan inte hongkongare göra ensamma."

Jag tycker i alla fall att utvecklingen i HongKong är verkligt oroande. Och att avtalet som skulle gälla i 50 år när britterna lämnade över HongKong till Kina har brutits.

Just nu i dagarna jag läser boken så är asylbehov uppe på bordet, och Simona har skrivit artikeln Aktivist från Hongkong i fara efter ha nekats uppehållstillstånd i Sverige.

Och Joe Biden har just meddelat att ge ett allmänt uppskov till alla HongKongare att stanna i 18 månader i USA; som Reuters skriver om i artikeln Biden offers 'safe haven' to Hong Kong residents in U.S. after China crackdown.

Bokens syfte är att lära om HongKongs situation och få oss att bli medvetna och göra det vi kan för att stödja en utveckling för demokrati och mänskliga rättigheter för HongKong, som Birgitta sammanfattar med sin avslutning av förordet: "HongKongs sak är vår."

Jag poängterar: Jag har inget emot Kina och kineser (och här räknar jag in alla, vare sig man räknar sig som han, uigur eller annat), absolut inte. Det jag vänder mig mot är att det är en diktatur som på olika sätt hindrar kineserna liksom Hongkongare att leva i frihet med demokrati och mänskliga rättigheter.

Slutligen vill jag dela länklistan i boken; För ytterligare information och sätt att stödja demokratirörelsen i Hongkong, besök:

Hong Kong Watch

Hong Kong Free Press

Stand with Hong Kong

612 Humanitarian Relief Fund

Liberate Hong Kong

PEN Hong Kong

Henrik Hemrin

6 augusti 2021

PS. Jo, förordsskribenten Birgitta Ohlsson har skrivit boken Duktiga flickors revansch, som jag läst tidigare. DS.

Write comment (0 Comments)